Ett mycket varmt välkommnande...

Eller inte.
Jag kom just hem från Ungern där jag har tillbringat två veckor. Skolan börjar i övermorgon och ingenting kommer att vara som det ska. Flaggan kommer att hänga på halvstång.
En kille i min parallellklass har dött i en olycka.
Jag kände honom inte ens. Vi gick i samma spanskagrupp.

Jag undrar om han hade en lista på saker som han ville göra innan han skulle dö - såsom jag har. Jag undrar om han hade framtidsplaner. Jag undrar om han var kär i någon och undrade om hon var kär tillbaka. Hon kommer aldrig att få veta det. Jag undrar om han hade bestämt sig för att göra någonting dagen därpå, men så hann han aldrig göra det. Han kanske hade sett något snyggt klädesplagg som han ville köpa, men så hann han inte köpa det.
Jag undrar vad hans sista tanke var.
Jag undrar hur hans kompisar mår. Jag kan inte leva mig in i hur det skulle kännas om någon utav mina kompisar skulle dö.
Jag undrar om det finns en tjej som var kär i honom, och jag undrar hur hon mår nu. Hon kanske önskade hela tiden att han skulle titta på henne, hon kanske undrade hela tiden om han gillade henne. Nu kommer hon aldrig att få veta.
Jag undrar hur många utav hans hemligheter som ingen någonsin fick veta, som nu försvinner tillsammans med honom.
Jag undrar om han har internet-vänner som nu aldrig kommer att få veta att han har dött.
Jag undrar om han hatade livet eller om han älskade livet eller om han helt enkelt inte brydde sig.

Det känns så konstigt.
Tänk om jag dör imorgon.